I de lagar, som Gud gett hebréerna, hade han tillhandahållit goda och visa regler för beskyddandet av främlingars, faderlösas och änkors intressen. Det som växte på fälten vart sjunde år, då landet skulle ligga obrukat, tillhörde dem. Dessutom skulle allt folket vart tredje år använda en tiondedel av all sin inkomst för välgörande ändamål. Denna tiondedel var helt åtskild från den, som gavs för helgedomens tjänstförrättning. De var ålagda att alltid ha medel i beredskap för de fattigas hjälp. Guds avsikt med denna ordning var att skydda människorna mot egennytta och girighet. Välgörenhet befalldes som en religiös plikt. ”Sedan skall leviten komma, han som inte har någon lott eller arvedel tillsammans med dig, och även främlingen, den faderlöse och änkan, som bor inom dina portar, och de skall äta och bli mätta. Då skall HERREN, din Gud välsigna dig i allt det arbete du utför.” (Femte Moseboken 14:29) Gud förbjöd israeliterna att ta ränta av sina bröder, och Herren tillbakahöll sin välsignelse från dem, emedan de ej aktade på detta bud.