Prästerna gjorde sig inga samvetsförebråelser över att delta i de oärligaste och brottsligaste handlingar för att verkställa sina avsikter. De män, som var iklädda det översteprästleriga ämbetet på Kristi tid, blev icke utvalda av Gud att förrätta denna heliga syssla. Deras fikande efter detta ämbete berodde på deras lust efter makt och anseende. De sökte efter sådana anställningar, i vilka de kunde behärska och bedra andra under sken av fromhet, utan fara för att bli upptäckta. Män med fördärvade hjärtan sökte efter översteprästens upphöjda ämbete och erhöll det ofta genom bestickning och smicker.