Då högtidens sjunde dag hade gått till ända, begav sig ressällskapet, som Josef och Maria hade följt med från Galiléen, tillbaka på hemvägen. Under den trängsel, som de var utsatta för den första dagen, och den förnöjsamhet, som Jesu föräldrar fann i att samtala med släktingar och vänner, uppmärksammade de inte hans frånvaro. Men då de stannade för att vila sig om natten, saknades deras son, som alltid varit lydig och färdig till att hjälpa dem. De hade tänkt, att han var med i sällskapet, och därför hade de inte känt den ringaste ängslan för honom. Hans grundsatser var så rena och hans uppförande så förståndigt, att de hyste det fullkomligaste förtroende för honom och väntade helt naturligt, att han skulle vara färdig till att hjälpa dem och att efterkomma deras önskan, som han alltid hade gjort förut, när de behövde honom. Nu vaknade deras bekymmer och de frågade efter honom bland vänner och släktingar. Men deras sökande var helt förgäves, de kunde inte finna det minsta spår av sin älskade son. Uppfyllda av dystra aningar och med ett bekymrat sinne, återvände de till Jerusalem. De erinrade sig nu med förskräckelse det mördande, som Herodes hade låtit utföra i hopp om att kunna förgöra Israels konung. De förebrådde sig själva bitterligen, att de hade varit så ovarsamma i det viktiga uppdrag, som Gud hade anförtrott dem.