När människorna är likgiltiga och kalla inför Kristi närvaro och i sina samtal glömmer honom, vilkens namn de bekänner i hopp om evigt liv, drar Jesus sig undan från deras sällskap, och det gör även änglarna, som uträttar hans vilja. Dessa rena, heliga andar kan inte uppehålla sig bland dem, som inte önskar Jesus ibland sig eller som inte ger akt på hans frånvaro. De har inte någon önskan att ansluta sig till det sällskap, där inflytandet är sådant, att själen vänds bort från himmelska ting. För denna orsaks skull råder det ofta mycken ängslan och modlöshet bland dem, som bekänner sig till att följa Kristus. Genom att försumma stilla betraktande, ständig vaksamhet och bön, förlorar de allting, som har ett sant värde. De gudomliga ljusstrålar, som går ut från Jesus, skiner inte i deras hjärtan, och de uppmuntras inte genom hans heliga, förädlande inflytande. De sveps in i mörker, emedan de genom sin likgiltiga, vanvördiga anda har stött bort Jesus från sitt sällskap och avlägsnat de tjänande änglarna från sig.