Kristi liv utmärktes genom öppenhjärtighet och renhet. Det som i synnerhet skaffade honom ynnest hos Gud och människor, var hans stilla, ödmjuka ande, som ej var behäftad med den ringaste fåfänglighet och stolthet. Som barn visade han en märkvärdigt saktmodig och älsklig karaktär. Han var alltid villig och färdig till att tjäna andra, alltid redo till att lätta på sina föräldrars bördor. Han ägde ett tålamod, som intet kunde störa, en sannfärdighet, som aldrig sviktade. Om han än alltid var allvarlig och självförnekande, var han dock likväl alltid vänlig och glad. Han ägde en jämn och fullkomlig karaktär. I sina tidigaste år visade han prov på, att han var begåvad med en utomordentlig vishet, men ändå var han likt ett barn och öppenhjärtig. Med årens lopp utvecklade sig själens och kroppens egenskaper hos honom gradvis. Skriftens tystnad angående Jesu barndom och ungdom innehåller en viktig lärdom. Kristus är vårt exempel i allting. Ju mera stilla och obemärkt livet i barndomen forskrider – ju mera det är i harmoni med naturen och obesvärat av svängningarna i samhällslivet – desto bättre kan man utveckla renhet, naturlig jämnhet och sant moraliskt värde.