De fromma judarna väntade på Messias, och deras innerliga böner steg upp till Herren om hans snara ankomst. De förtröstade på Gud, att han inte skulle överge sitt folk i det tillstånd, det befann sig i, och låta det bli till åtlöje bland hedningarna. Han hade förr i tiden uppväckt en befriare åt dem, då de hade kallat på honom i sin nöd. På grund av profetiornas förutsägelser var de överbevisade om att tiden var kommen, då Gud hade bestämt för Messias’ ankomst. Då skulle de få en klarare uppenbarelse av Guds vilja, när han kom, och deras tro och lära skulle befrias från de många traditioner och överflödiga seder och bruk, som hade fördunklat dem. De fromma gamla judarna väntade dag och natt på Messias’ ankomst och bad, att de skulle få se honom före sin död. De längtade efter, att folkets ovetande och partianda skulle tas bort.