Medan prästen varje morgon och afton gick in i det heliga (där de sju lamporna brann dag och natt till en ständig påminnelse om honom, som hade bevarat Israel, då han vandrade med dem i eldsstoden), var det dagliga offret färdigt att offras på altaret, som stod på förgården utanför. Sålunda blev det försonande offret och de välluktande molnen av rökelsen, som var en sinnebild på folkets böner, nära förbundna med varandra i alla israeliters hjärtan. De timmar, som var avskilda för dessa offringar, kallade man för morgon- och aftonoffrets timmar; man betraktade dem som heliga och ansåg dem som den bestämda tiden för morgon- och aftonbönens hållande för hela det judiska folket. Medan prästen stod vid rökelsealtaret, och röken av brännoffret utanför steg uppåt, uppsändes böner av de församlade på templets förgård, och dessa deras böner återupprepades över hela världen, varhelst det fanns en from jude.