Det föll på Sakarias’ lott att tjäna vid det dagliga rökelseoffret. Han tjänade i det heliga, iklädd sin vita prästskrud, för att rökelsemolnet tillika med de församlades böner kunde uppstiga inför Gud och bereda väg för röken från brännoffret. På denna heliga plats, som blott genom förlåten var avskild från det allraheligaste, där Gud uppenbarade sin härlighet, erhöll Sakarias ett djupt intryck av den högtidliga och viktiga tjänst, han utförde. Så snart man ringde med en klocka till tecken på, att offret skulle läggas på brännoffrets altare, intog alla prästerna och leviterna sina bestämda platser på templets förgård. Sakarias och han ledsagare börjar sin tjänstförrättning. Hans medhjälpare lägger de glödande kolen på altaret och går sedan bort, så att Sakarias är ensam kvar vid det rykande altaret bland de klara lamporna, som alltid brann. Han strör rökelsen på kolen, och välluktande moln uppstiger som en sinnebild på Israels folks böner, vilka uppsänds inför Gud från alla jordens trakter. Han deltar i deras böner såsom den förespråkare, vilken därtill blivit utvald för folkets räkning. Han bekänner sina egna och sin familjs synder så väl som folkets och ber, att Gud skulle anta det lamm, som nu skall offras till förlikning för deras synder.