Gud hade välsignat judarna väldigt mycket. Han förde dem ut ur Egypten och antog dem såsom sitt egendomsfolk. De många stora och dyrbara löften, vilka Gud hade gett dem som folk, var judarnas hopp och tröst. De såg på dem och trodde, att de var säkra på sin frälsning. Inget annat folk bekände sig till att lyda Guds bud. Vår Frälsare kom först till sitt eget; men hans egna tog inte emot honom. De egenrättfärdiga, otrogna judarna väntade, att deras Frälsare och Konung skulle komma, iförd sitt majestät och sin makt och tvinga alla hedningar till lydnad. De förväntade sig inte, att han skulle uppenbara sig i ett tillstånd av förnedring och lidande. Om han hade kommit i härlighet och hade tillägnat sig myndighet över världens stora män i stället för att påta sig en tjänares skepnad, skulle de ha anammat och tillbett honom. Men de ville inte anta den saktmodige och ödmjuke Jesus eller erkänna honom som världens Frälsare.