Sedan Satan hade förorsakat Adams och Evas fall, skröt han med, att han var jordens konung, och det är sant, att han under alla tider har funnit många efterföljare. Men det misslyckades för honom att bringa människan i ett sådant förbund med sig själv, som han hade hoppats, varigenom han skulle kunna härska såsom den förnämste regenten över hela jorden. Ehuru människan i sitt fallna tillstånd led svårt på grund av sin olydnad, så var hon likväl icke utan hopp. Människan kunde icke vänta sig omedelbart till Gud med sin bön på grund av synden, men frälsningsplanen blev uttänkt i himmelen, och till följd härav blev dödsdomen överförd från den, som trodde och lydde Gud, till en ställföreträdare. Blod måste utgjutas, emedan döden var en följd av människans synd. När offret slaktades, skulle människan däri för tillfället se en uppfyllelse av Guds ord: ”Du skall döden dö.” Blodet, som rann från offret, förebildade också försoningen och visade framåt till en Förlösare, som en gång skulle komma till världen och dö för människans synder och sålunda fullkomligt upprätthålla lagens rättfärdighet och helighet.