Syndare frågade gråtande: ”Vad skall jag göra, för att bli frälst?” De oärliga blev ivriga, att ge ersättning. Alla de, som fann frid i Kristus, längtade efter, att andra skulle få del av välsignelsen. Föräldrarnas hjärtan vändes till barnen och barnens hjärtan till föräldrarna. Stolthetens och tillbakadragenhetens skrank togs bort. Det avlades djupt kända bekännelser, och i hemmen verkade man för, att frälsa dem, som var en närmast och kärast. Ofta hördes det allvarlig förbön, överallt fanns det människor, som bad till Gud i djup själsångest. Många kämpade hela natten i bön, för att få förvissning om, att deras synder var förlåtna, eller för att be om, att deras släktingar eller grannar måtte bli omvända. Den ärliga och uppriktiga tron blev belönad, och om Guds folk hade fortsatt med att vara så här ivriga inför nådens tron, skulle de ha uppnått en mycket större erfarenhet, än de nu har. Det förekommer för litet bön, för liten motvilja mot synden och brist på en verkligt levande tro, vilket gör att så många saknar den nåd, som är tillgänglig genom vår nådige Frälsare i så rikliga mängder.