De människor, som orden riktas till, stod i fara att lida skeppsbrott i tron. De hade lytt Gud och följt Hans Ande och Hans Ord, men de kunde inte förstå Guds avsikt med, att göra dem besvikna eller dölja den väg, som låg framför dem, och de frestades till att betvivla, att det verkligen var Gud, som hade lett dem. Mot exakt den tiden siktar följande ord in sig: ”Min rättfärdige skall leva av tro.” Midnattsropets klara ljus hade strålat på deras väg, så att de kunnat tyda profetiorna och de tecken, som förkunnade, att återkomsten var nära, och de hade så att säga vandrat i beskådan. Men nu var de nedböjda av besvikelse, och de förmådde att hålla sig upprätta blott och bart genom tro på Gud och Hans Ord. Den bespottande världen sade: ”Ni har blivit bedragna. Förneka Er tro och medge, att adventrörelsen var Satans verk.” Men Guds Ord sade: ”Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom.” I fall de nu förnekade sin tro på den Helige Andes makt, som hade ledsagat budskapet, skulle de slå in på förtappelsens väg. De fick styrka av Paulus’ ord: ”Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. Ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.” Det enda, de tryggt kunde göra, var att värna om det ljus, Gud redan hade gett dem, hålla fast vid Hans löften, fortsätta med att granska den Heliga Skrift och tålmodigt vänta på, att de skulle skänkas mera ljus.