Då midnattsropet ljöd: ”Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom”, vaknade de väntande och gjorde i ordning sina lampor. De granskade Guds Ord med särskilt intensivt intresse. Änglar sändes från himmelen, för att väcka dem, som hade förlorat modet, och göra dem redo att ta emot budskapet. Verket berodde ej på människors visdom och lärdom, utan på Guds makt. Det var inte de mest begåvade, utan de mest ödmjuka och gudfruktiga, som var de första att höra och lyda kallet. Bönder lät kornet stå på åkrarna, hantverkare lade ifrån sig verktygen, och med tårar i ögonen och glädje i hjärtarna drog de ut, för att förkunna varningen. De, som tidigare hade varit de ledande, var ibland de sista, som anslöt sig till rörelsen. Flertalet kyrkor stängde dörren för budskapet, och många av dem, som antog det, bröt sin förbindelse med kyrkorna. Gud sörjde för, att denna förkunnelse kompletterade den andre ängelns budskap och gav verket kraft.