Försiktigt och högtidligt gick de, som tog emot budskapet, fram mot den stund, då de hoppades att möta sin Herre. De kände varje morgon, att deras första plikt var att förvissa sig om, att Gud betraktade dem som Sina barn. Deras hjärtan var förenade, och de bad ofta tillsammans eller med varandra. De träffades ofta på ensliga platser, för idka samvaro med Gud, och bönens röst hävdes upp mot himmelen från ängar och lundar. Vissheten om, att Frälsaren höll av dem, betydde mera för dem, än deras dagliga bröd, och i fall en sky förmörkade deras sinnen, gav de sig inte ro, förrän den fördrivits. De kände, att tillgivelsens nåd hade fallit på dem, och de längtade mer och mer efter att se Honom, som de älskade i djupet av sina hjärtan.