Men Gud hade lett Sitt folk i den stora adventrörelsen. Den hade ledsagats av Hans kraft och härlighet, och Han tänkte inte tillåta, att den slutade i mörker och besvikelse och betraktades som en falsk och fanatisk företeelse. Hans Ord skulle heller inte dras ned i tvivel och betraktas med ovishet. Fastän det var många, som övergav det tillvägagångssätt, som de hade använt sig av, för att beräkna de profetiska perioderna och uttalade, att den rörelse, som byggde på denna metod, måste vara falsk, var det dock några, som inte var villiga att ge upp trospunkter och erfarenheter, som vilade på Skriften och bekräftats av Guds Ande. De trodde, att de hade följt sunda riktlinjer, då de tolkat de lästa förutskickelserna, och ansåg det vara sin plikt, att hålla fast vid de sanningar, som de redan hade funnit, och fortsätta att nyttja samma metod, då de studerade Bibeln. Under allvarlig bön tog de upp sin ståndpunkt till förnyat övervägande och studerade Skriften grundligt, för att finna sitt fel. Då de inte kunde finna något fel i sin uträkning av de profetiska tidsperioderna, övergick de till att underkasta frågan om helgedomen en mera ingående undersökning.