Då Sabbatens krav förkunnades, var det många, som tillgrep världsliga sakskäl. De sade: ”Vi har alltid, liksom våra föräldrar, helighållit Söndagen, och många goda och fromma människor, som har helgat den, har mött en lycklig död. Helgande av denna nya vilodag skulle bringa oss i disharmoni med världen, och vi skulle inte ha något inflytande över den. Vad kan en liten grupp, som helgar den sjunde dagen, hoppas på att uträtta mot en hel värld, som helighåller Söndagen?” Det var med hjälp av liknande sakskäl, som judarna försökte att rättfärdiga sin förkastelse av Kristus. Gud hade tagit emot deras fäders offergåva, och varför skulle barnen inte finna frälsningen på samma sätt som fäderna? På Luthers tid hävdade katolikerna, att många sanna kristna dött i den katolska tron, och att denna tro därför var tillräcklig, för att säkra frälsningen. Sådana sakskäl utgör ett verksamt hinder mot allt religiöst framåtskridande.