Den falska helgelsen kommer till uttryck i självrättfärdighet, en inställning fjärran ifrån Bibelns religion, där ödmjukhet är en av Andens frukter. Profeten Daniel var ett exempel på sann helgelse. I hela sitt långa liv var han uppfylld av, att göra Mästarens arbete. Han var en man, som himmelen värdesatte, och han ärades därför på ett sätt, som bara få dödliga ärats på. Hans rena sinnelag och stora trofasthet var, tillsammans med hans ödmjukhet, något som himmelen högt värdesatte. I stället för att påstå, att han var ren och helig, jämförde denne profet sig själv med det syndiga Israel, då han å befolkningens vägnar bad: ”Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.” ”Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg.” (Danielsboken 9:18 samt 15, 16 och 20.) Då Guds Son, som svar på Daniels bön, senare uppenbarade Sig för honom, utbrast han: ”när jag såg den stora synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar.” Danielsboken 10:8.