Innan synden höll sitt intåg i himmelen, härskade där fullkomlig glädje och frid. Änglarna var hängivna i sin kärlek till och tjänst för Gud och för varandra, men då synden gjorde sitt intåg, förändrades detta lyckliga tillstånd. I sitt uttalande om det ondas upphov säger profeten: ”Eftersom ditt hjärta var högmodigt på grund av din skönhet, och du fördärvade din visdom på grund av din prakt, kastade jag ner dig till jorden och utlämnade dig åt kungar till att beskådas.” Vers 17. Gud hade skapat Lucifer som ett ädelt och vackert väsen, och upphöjt honom över änglarna, men Han hade inte fråntagit honom möjligheten till synd. Det stod i Lucifers makt, att synda, om han ville. Lucifer kunde ha fortsatt att vara en älskad och ärad kerub, han kunde ha fortsatt att äga Guds och alla änglars erkännande, och utfört sin gärning till stor välsignelse för alla, och därmed ha förhärligat sin Skapare, men steg för steg började han att använda sin ställning till att upphöja sig själv och till att få änglarna att prisa och ära honom. Gradvis ledde han de änglar han hade herraväldet över till att tjäna honom, i stället för sin Skapare. Detta fördärvade både honom själv och hans anhängare.