Lärosatsen om medvetenhet i döden grundas på den felaktiga tron på naturlig odödlighet, och denna lärosats är, liksom läran om de eviga pinorna, i strid mot Bibeln, sunda förnuftet och varje mänsklig känsla. Enligt denna uppfattning, vet de frälsta i himmelen besked om, hur det går för de vänner, de har lämnat efter sig. Men hur kan det vara en glädje för de döda, att känna till de levandes förtret, att se de synder, som deras kära begår, och att se dem lida under livets samlade sorger, besvikelser och bekymmer? Hur kan de, som vakar över sina jordiska vänner, njuta himmelens salighet? Och hur rent ut sagt avskyvärd är inte tron på, att den obotfärdiges själ, så snart som den dragit sin sista suck, överlämnas åt helvetets lågor! Vilket djup av rädsla skall inte slå dem, som ser sina vänner gå oförberedda ned i graven, för att därpå hamna i evighetens sorg och synd! Denna förfärliga tanke har drivit många till vanvett.