Ärkeförföraren hade inte helt genomfört sina planer. Han hade beslutat sig för, att samla den kristna världen under sitt banér och att utöva sin makt genom sin viceregent, den stolte påven, som utgav sig för att vara Kristi ombud. Han nådde sitt mål med hjälp av halvomvända hedningar, äregiriga prelater och världsliga kyrkomän. Med vissa mellanrum hölls det stora kyrkomöten, som bevistades av framträdande kyrkomän från hela världen. Vid nästan varje kyrkomöte blev Sabbaten, som Gud hade instiftat, åsidosatt litet mera, medan Söndagen blev upphöjd i motsvarande grad. Så gick det till, då denna hedniska högtidsdag till sist blev ärad som en gudomligt inrättad helgdag, medan den bibliska vilodagen blev betecknad som en kvarleva från judendomen och dess anhängare förbannade. Det hade lyckats den store förföraren, att upphöja sig över allt, som heter Gud och heligt (Andra Tessalonikerbrevet 2:4). Han hade dristat sig till, att ändra det enda av den gudomliga lagens bud, som omisskännligt hänvisar hela mänskligheten till den sanne och levande Guden.