Detta var en farofylld tid för Kristi församling. Antalet trofasta banérförare var litet. Även om sanningen aldrig saknade vittnen, verkade det stundtals som om villfarelse och vidskepelse fullständigt skulle ta överhanden, och att den sanna gudstron skulle bli utrotad på jorden. Evangeliet kom i skymundan, de religiösa ceremoniernas antal ökade och stränga krav lades på folket. De lärdes inte bara att betrakta påven som sin medlare, utan också till att tro, att de skulle skona sin synd genom sina egna gärningar. Det krävdes, att de skulle företa långa pilgrimsfärder, göra botövningar, tillbe reliker, bygga kyrkor, helgedomar och altaren samt betala stora belopp till kyrkan, för att mildra Guds vrede och säkra Hans gunst. Som om Gud vore en människa, som blir vred över småsaker och blidkas genom gåvor och botövningar!