Men påvedömets middagstimma var världens midnatt. Kunskapen om den Heliga Skrift var ytterst ringa, inte bara ibland folket, utan också ibland prästerna. Påvekyrkans ledande män hatade det ljus, som skulle avslöja deras synder, precis som fariséerna gjorde på sin tid. Då Guds lag, som är rättfärdighetens måttstock, hade avlägsnats, ägde de obegränsat herravälde och kunde obehindrat utöva sina laster. Bedrägeri, habegär och slösaktighet satt i högsätet. Människorna vek inte undan för någon förbrytelse, som kunde skaffa dem rikedom och makt. Påvarnas och prelaternas palats var skådeplatser för de vildaste utsvävningar. Några av påvarna gjorde sig skyldiga till så färfärliga förbrytelser, att de världsliga regenterna försökte att avsätta dessa kyrkliga ledare, ty deras ohyggligheter gick inte att fördra längre. Under århundraden gjordes det inga framsteg inom upplysningen, konsten eller civilisationen i Europa. Kristendomen var förlamad moraliskt och intellektuellt.