Då påvemakten fick fast mark under fötterna, fortsattes arbetet för Söndagens upphöjelse. Under lång tid arbetade åkermännen, då de inte gick i kyrkan, och den sjunde dagen betraktades alltjämt som vilodag. Men förändringen utvecklade sig stadigt. De, som innehade prästerliga befattningar, förbjöds att döma i borgerliga angelägenheter på Söndagen. Kort tid därefter fick alla, oavsett samhällsställning, befallning om att avhålla sig från vanligt arbete, med hot om fängelse, om det gällde fria medborgare, och prygel, om det rörde sig om slavar. Senare kom det en förordning om, att rika personer skulle straffas med förlusten av halva sin egendom, och slutligen, att om de stadigt visade sig hårdnackade, skulle de göras till trälar. De lägre klasserna skulle dömas till livstids förvisning.