Romarkyrkan är förunderlig i sin knepighet och list. Den kan gissa, vad som kommer att ske. Den väntar, tills dess tid är inne, ty den ser, att de protestantiska kyrkorna knäfaller för den, genom att anta den falska vilodagen, och att de förbereder sig för att tvinga igenom den med samma medel, som den själv använde i fordom tid. De, som förkastar sanningens ljus, kommer ändå att söka hjälp hos denna, som den påstår, ofelbara makt, för att förhärliga en förordning, som har sin upprinnelse hos den. Det är inte svårt att förutsäga, med vilken glädje den skall komma protestanterna till hjälp i detta arbete. Månntro ingen bättre än de påvliga ledarna vet, hur man skall handla mot dem, som är olydiga mot kyrkan?