Liksom Satan ledde Esau till att dra åstad mot Jakob, kommer han att locka de gudlösa till att tillintetgöra Guds folk i nödens tid. Och liksom han riktade beskyllningar mot Jakob, kommer han att göra det mot Guds folk. Han räknar hela mänskligheten som sina undersåtar, men den lilla hjord, som lyder Guds bud, kommer icke att erkänna hans överhöghet. Om han kunde utrota dessa människor från jorden, skulle hans seger vara säker. Han ser, att heliga änglar vakar över dem, och därav drar han slutsatsen, att deras synder har förlåtits. Men han vet inte, att deras ärenden avgjorts i den himmelska helgedomen. Han känner till alla de synder, som han har frestat dem till att begå, och dessa synder lägger han fram inför Gud, i det att han gör dem långt värre, än de egentligen är, och påstår, att dessa människor i lika hög grad som han själv har gjort sig förtjänta av Guds vrede. Han förklarar, att Guds rättfärdighet strider mot, att tillge deras synder och samtidigt utplåna honom och hans änglar. Han hävdar, att de är hans byte, och kräver att de utelämnas, så att han kan döda dem.