Som höjdpunkt i det stora, bedrägliga dramat kommer Satan själv att utge sig för att vara Kristus. Kyrkan har länge sagt sig betrakta Frälsarens återkomst som sitt hopps fullbordande. Nu kommer den store bedragaren att få det att se ut, som om Kristus kommit igen. I olika trakter av världen kommer Satan att visa sig för människor som ett majestätiskt och strålande väsen, som liknar den beskrivning av Guds Son, som Johannes har gett i Uppenbarelseboken 1:13-15. Den härlighet, som omger honom, överträffar allt, som människorna hittills har sett. Ett segerrop genljuder över jorden: ”Kristus har kommit! Kristus har kommit!” Folket kastar sig tillbedjande i dammet inför honom, och han lyfter händerna och välsignar dem, liksom Kristus välsignade lärjungarna, då Han var på jorden. Hans stämma är mild och dämpad, men vidunderligt melodiös. I blid och medkännande ton förkunnar han några av de vidunderliga sanningar, som Frälsaren uttalade. Han botar folks sjukdomar, och sedan säger han, fortsatt iförd Kristi gestalt, att han har gjort Söndagen till vilodag, och att alla skall helighålla den dag, som han har välsignat. Han förklarar, att de, som fortsätter att helga den sjunde dagen, vanhelgar hans namn, genom att vägra att lyssna till de änglar, som sänts till dem med ljus och sanning. Detta är det stora, nästan oemotståndliga, bedrägeriet.