Men i människornas ögon kommer det att te sig, som om Guds folk snart måste besegla sitt vittnesbörd med sitt blod, såsom martyrerna gjort före dem. De börjar själva att frukta, att Herren kommer att låta dem falla i fiendehänder. Denna tid kännetecknas av ångest, och både dag och natt ropar de till Gud om befrielse. De onda jublar och spörjer spefullt: ”Var är nu Er tro? Varför räddar Gud Er inte ur våra händer, om Ni verkligen är Hans folk?” Men de väntande kommer ihåg Jesu död på Golgatas kors, och att översteprästerna och rådsherrarna hånfullt ropade: ”’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom.” Matteusevangeliet 27:42. Liksom Jakob kämpar de alla med Gud. Deras ansikten röjer den inte kampen. De är alla bleka, men de upphör inte med sina innerliga böner.