Efter att ha sänt bort sin familj, för att de inte skall behöva bevittna hans förtvivlan, drar Jakob sig undan, för att be till Gud. Han bekänner sin synd, tackar Gud för all den nåd, Han har visat honom, och hänvisar ödmjukt till det förbund, Gud har ingått med hans fäder, och till de löften, Gud har gett honom i den nattliga synen i Betel och under landsflykten. Den avgörande stunden i hans liv är inne. Allt står på spel. I mörkret och ensamheten fortsätter han att be och ödmjuka sig inför Gud. Plötsligt läggs det en hand på hans skuldra. Han tror, att det är en fiende, som är ute efter hans liv, och börjar att brottas med honom, med förtvivlans kraft. När dagen gryr, hämtar främlingen övermänsklig styrka. Den starke mannen tycks bli lamslagen av hans beröring och faller hjälplös och gråtande den mystiske motståndaren om halsen. Nu vet Jakob, att han har kämpat med förbundets ängel. Fastän han blivit halt och lider svåra smärtor, håller han fast vid sin föresats. På grund av sin synd har han länge plågats av rolöshet, samvetsförebråelser och bedrövelse. Nu måste han bli säker på, att han blivit förlåten. Den gudomlige främlingen tycks vilja gå, men Jakob klamrar sig fast vid honom och ber om en välsignelse. Ängeln säger: ”’Släpp mig, ty morgonrodnaden har gått upp’”, men patriarken ropar: ”’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.’” Vilken tillit och vilken fasthet samt uthållighet! Hade Jakobs anhållan varit skrytsam och utmanande, skulle han genast ha tillintetgjorts, men han visade en tillit, som man endast finner hos dem, som medger sin svaghet och ovärdighet och som litar på den barmhärtige Guden, som håller Sitt förbund.