När de frälsta bjuds in i Guds stad, ljuder det ett högt och lyckligt rop genom luften. Den förste och den andre Adam skall snart mötas. Guds Son står med utsträckta armar, för att ta emot vårt släktes stamfar – det väsen, som Han skapade, och som syndade mot sin Skapare, och för vars skull Frälsaren bär korsfästelsens märken på Sin kropp. När Adam ser märkena efter de fruktansvärda spikarna, omfamnar han inte sin Herre, utan kastar sig ödmjukt för Hans fötter och ropar: ”Värdigt är Lammet, som blev slaktat!” Frälsaren hjälper honom varsamt upp och uppmanar honom än en gång, att betrakta det Edenhem, från vilket han så länge har varit utestängd.