Frälsaren leder honom fram till livets träd, plockar dess sköna frukt och bjuder honom, att äta därav. Han ser sig om och betraktar den stora skara av sin släkt, som frälsts och nu befinner sig i Guds paradis. Så lägger han sin strålande krona framför Jesu fötter, störtar sig mot Frälsarens bröst och omfamnar Honom. Han vidrör guldharpans strängar, och himmelens valv ger genljud av den jublande sången: ”Värdigt, värdigt, värdigt är Lammet, det slaktade, som åter lever.” Även hans släktingar stämmer in i sången, kastar sina kronor för Frälsarens fötter och böjer sig inför Honom i tillbedjan.