När Guds röst gör en ände på Hans folks fångenskap, vaknar de, som har förlorat allt i livets stora strid, och det är ett fruktansvärt uppvaknande. Så länge som nådatiden varade, var de förblindade av Satans bedrägeri, och de sökte att rättfärdiggöra sin syndiga levnad. De rika rosade sig över sin överlägsenhet över de mindre besuttna, fastan de hade tjänat sina rikedomar, genom att överträda Guds lag. De hade försummat, att mätta de svältande och kläda de nakna, att handla rättfärdigt och att älska barmhärtigheten. De hade försökt, att upphöja sig själva och uppnå det på medmänniskornas bekostnad. Nu är de berövade allt det, som gjorde dem stora, och de är utfattiga och försvarslösa. De ser med förfäran, att de avgudar, som de föredrog framför sin Skapare, blir utplånade. De har sålt sina själar för jordiska rikedomar och nöjen, men har inte sökt att bli rika i Gud. Följden är, att deras liv blivit ett fiasko. Deras glädjeämnen förvandlas nu till bitterhet och deras skatter till damm. Det, som de har tjänat under ett helt liv, försvinner på ett ögonblick. De rika gråter över, att deras fina hus blir ödelagda, och att deras guld och silver försvinner. Men deras klagan tystnar av fruktan för, att de själva skall omkomma med sina avgudar.