I Wittenberg tändes ett ljus, vars strålar skulle nå ut till jordens avlägsnaste länder, och som skulle växa i klarhet intill tidens slut. Men ljus och mörker kan inte trivas tillsammans. Mellan sanning och villfarelse pågår det en oupphörlig strid, ty att upprätthålla och försvara det ena är att angripa det andra. Vår Frälsare tillkännagav Själv: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Matteusevangeliet 10:34. Och Luther sade några år efter Reformationens begynnelse: ”Gud för mig inte, Han knuffar mig framåt, Han rusar iväg med mig. Jag är inte min egen herre. Jag vill gärna leva ett fredligt liv; men jag kastas mitt ut i uppror och omvälvningar.” Luther blev nu slungad in i en personlig kamp mot romarkyrkan, som hade gjort Guds nåd till en handelsvara. Växlarnas bord hade på nytt ställts upp vid sidan av altaret, och luften genljöd av köpares och säljares rop. Under föregivelse av, att skaffa pengar till uppförandet av Peterskyrkan i Rom, utbjöds med påvens bemyndigande offentligt avlatsbrev till försäljning. För priset för förbrytelser skulle ett tempel uppföras till Guds ära – hörnstenen läggas för syndens lön! Men just de medel, som godkändes för Roms upphöjelse, framkallade det mest dödsbringande slag mot dess makt och storhet. Det var de, som väckte den mest avgjorde och företagsamme av påvemaktens fiender och medförde den strid, som kom påvetronen att skaka och den tredelade kronan på påvens huvud att vackla.