Fastän Luther fortfarande var katolik av det strängaste slaget, greps han av fruktan över avlatskrämarnas hädiska fräckhet. Många i hans egen menighet hade köpt avlatsbrev, och snart började de att komma till sin präst, för att bekänna sina allehanda synder och få förlåtelse, inte för att de ångrade och gärna ville bättra sig, utan på grund av avlaten. Luther nekade dem denna form av tillgivelse och visade dem, att om de inte ville ångra och omvända sig, måste de dö i sina synder. I största förvirring vände de åter till Tetzel och klagade över, att deras biktfader hade avvisat hans avlatsbrev. Tetzel blev rasande. Han hävde ur sig de mest fruktansvärda förbannelser, lät tända bål på torgen och tillkännagav, att han mottagit befallning från påven om, att bränna alla kättare, som dristade sig till att motsätta sig hans allra heligaste avlatsbrev.