Men den vidskepliga mängden, som älskade synden, blev förfärad, då de spetsfundigheter, som hade dämpat dess fruktan, undanröjdes. Sluga personer inom prästerståndet avbröts nu i sina strävanden efter, att godkänna förbrytelser, blev rasande och slöt sig samman, för att försvara sitt hyckleri. Reformatorn måste möta allvarliga anklagelser. Några beskyllde honom för att ha handlat överilat och enligt en plötslig ingivelse. Andra anklagade honom för att vara utmanande och tillkännagav, att han inte hade låtit sig ledas av Gud, utan handlat i högmod och fräckhet. Som svar på deras anklagelser svarade han dem, ”att en människa sällan kommer på en ny tanke, utan att det kan te sig högmodigt och utan att bli beskylld för, att väcka strid. Varför blev Kristus och alla martyrerna dödade? Jo, för att de ansågs högmodigt förakta sin tids visdom, och för att ha kommit med något nytt, utan att först ha ödmjukt sökt råd hos de gamla profeterna.”