Slutligen stod Luther framför rådet. Kejsaren satt på sin tron. Han var omgiven av rikets högst uppburna män. Aldrig hade någon människa stått inför en mera imponerande församling än den, som Luther skulle stå inför, för att svara för sin tro. Hans framträdande var i sig självt en avgörande seger över påvedömet. Påven hade fördömt denne man, och nu stod han inför en domstol, som genom just denna handling satte sig själv över påven. Påven hade lyst honom i bann och avskurit honom från allt mänskligt samröre, och ändå blev han inkallad på ett hövligt språk och mottagen av den mest respektingivande församlingen i världen. Påven hade dömt honom till evig tystnad, och nu skulle han till att tala i åhöro av tusentals uppmärksamma lyssnare, som kommit samman från de avlägsnaste delarna av kristenheten.