Då han åter fördes fram inför Riksdagen, bar hans ansikte inget spår av fruktan eller förvirring. Lugn och fridfull, samt strålande käck och ädel stod han som ett vittne för Gud mellan denna världens stora. Den kejserlige ämbetsmannen krävde nu hans avgörande beträffande, huruvida han ville ta tillbaka sina lärosatser. Luther svarade med dämpad och lugn röst, utan häftighet eller lidelse. Han uppträdde med en vördnadsfullhet och glädje, som förundrade församlingen.