Luther hade talat på tyska. Nu uppmanades han, att upprepa orden på latin. Fastän han var utmattad efter sin tidigare ansträngning, samtyckte han härtill och höll åter sitt tal med samma klarhet och kraft som första gången. Det var genom Guds försyn, som detta åstadkoms. Många av furstarnas sinnen var så förblindade av villfarelse och övertro, att de inte såg styrkan i Luthers bevekelsegrunder den första gången, men upprepningen säkerställde, att de tydligt fattade huvudpunkterna i det, som hade framhållits.