De påvliga företrädarna förargade sig över, att deras makt, som hade kommit kungar och adelsmän att darra, på detta sätt trotsades av en enkel munk. De längtade efter, att låta honom känna på deras harm, genom att pina honom till döds. Men Luther, som förstod den fara han svävade i, hade talat till alla med kristlig värdighet och ro. Hans ord hade varit fria ifrån högmod, vrede och osanning. Han hade förlorat sig själv ur sikte och tänkte heller inte på de förnäma män, som omgav honom, utan kände blott, att han stod inför En, som var oändligt högt över påvar, prelater, kungar och kejsare. Genom Luthers vittnesbörd hade Kristus talat med en kraft och storhet, som i ögonblicket ingjöt aktning och förundran hos både vänner och fiender. Guds Ande hade varit närvarande i detta råd och hade gjort intryck på rikets främsta män. Flera av furstarna erkände dristigt, att Luthers sak var rättfärdig. Många hade blivit överbevisade om sanningen, men hos vissa kvarstod inte de mottagna intrycken. Det var också andra, som den gången inte gav uttryck för sin överbevisning, men som, då de själva hade undersökt Skrifterna, blev oförfärade förkämpar för Reformationen.