I denna livsfarliga stund hade Gud berett en utväg för Sin tjänare. Ett vaket öga hade följt Luthers rörelser, och ett trofast och ädelt hjärta hade beslutat sig för, att rädda honom. Det var tydligt, att Rom inte ville låta sig nöja med mindre, än hans död. Endast genom att gömma sig, kunde han räddas undan lejonets gap. Gud gav Fredrik av Sachsen visdom till att tänka ut en plan, för att frälsa reformatorn. Kurfurstens plan utfördes genom sanna vänners medverkan, och Luther gömdes noggrannt för både vänner och fiender. På resan hem blev han gripen, skild från sina ledsagare och i största hast förd genom skogen till borgen Wartburg, en öde klippfästning. Både hans gripande och hans gömställe omgavs med sådan hemlighet, att inte ens Fredrik under lång tid visste, vart han hade förts. Denna okunnighet var ingen tillfällighet; så länge som kurfursten inte kände till Luthers vistelseort, kunde han inte röja något. Han visste, att reformatorn var i säkerhet, och den kunskapen var honom nog!