Några få år hade förflutit, sedan munken från Wittenberg stod ensam i Worms framför Riksdagen. Nu stod i hans ställe de ädlaste och mäktigaste furstarna i hela riket! Luther hade blivit förbjuden att visa sig i Augsburg, men genom sina ord och i sin bön hade han varit närvarande. ”Jag är lycklig”, skrev han, ”att jag har upplevt denna timme, under vilken Kristus offentligt har blivit förhärligad genom sådana högvälburna bekännare och i en så berömd församling.” Så uppfylldes Skriftens ord: ”Jag vill tala om dina vittnesbörd inför kungar och jag skall inte komma på skam.” Psaltaren 119:46.