(Predikaren 8:11, 12). Ljusets förkastande ledde till amoréernas utplåning – Amoréerna bodde i Kanaan, och Herren hade lovat ut Kanaans land till israeliterna; men det måste gå en lång tid, innan Hans folk skulle få ta landet i besittning. Han uppgav skälet till denna period. Han sade, att amoréerna inte ännu hade fyllt sina synders mått, och det gick inte att rättfärdiga deras fördrivande och utrotande, förrän de hade fyllt sina synders mått. Avgudadyrkan och synd var utmärkande för deras vandel, men de hade inte fyllt sina synders mått så till brädden, att det skulle lämpa sig, att låta dem gå under. I Sin kärlek och medömkan tänkte Gud låta ljus skina över dem i klarare strålar; Han tänkte ge dem möjlighet, att betrakta bevisen för Hans förunderliga kraft, så att de inte skulle ha någon ursäkt för sin ondska. Det är så här, som Gud handlar mot nationerna. Under en bestämd nådatid visar Han stort tålamod mot nationer, städer och enskilda. Men när det är tydligt, att de inte tänker kommer till Honom, så att de kan få liv, hemsöker straffdomar dem. Det kom en tid, då straffdomar kom över amoréerna, och den tid stundar, när alla överträdarna av Hans lag kommer att inse, att Gud ingalunda har för avsikt, att låta de skyldiga gå fria (The Review and Herald, den 2. Maj, 1893).