Kapitel 1231, 32. Farao gick från stolt till ödmjuk – Då egyptierna, från kungen på sin tron till den enklaste tjänaren, blev hemsökta och deras förstfödda dödade, då steg det upp jämmerrop i hela landet. Då kom Farao ihåg sitt stolta skryt: ”'Vem är Herren? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, inte heller tänker jag släppa Israel.'” Han ödmjukade sig och for med sina rådgivare och styresmän till Gosen i hast, och bugade sig för Mose och Aron samt bad dem om, att gå åstad och tillbe sin Gud. De skulle ta med sig sina flockar och hjordar, som de hade bett om. De bönföll dem att försvinna, av fruktan för att om israeliterna stannade kvar, skulle de själva döden dö. Farao bönföll också Mose om, att välsigna honom, med förmodan att en välsignelse från Guds tjänare just då skulle värna honom mot fortsatta verkningar av den fruktansvärda plågan (Spiritual Gifts 3:246). |