Fattigdomen drev vissa föräldrar att sälja sina barn som trälar. Andra dömdes i domstol för brott till slaveri. Herren underströk, att inte ens sådana skulle hållas som livegna i mer, än sju år. Vid slutet på den tiden skulle varje tjänare ges fri, eller, om han så önskade, skulle han få stanna kvar hos sin ägare. På detta vis värnade Gud om de lägre och förtryckta klassernas bästa. Alltså påbjöd Han en ädel givmildhetens anda, och uppmuntrade alla att uppodla kärlek till friheten, ty Herren hade gjort dem fria. Var och en, som vägrade sin frihet, då han erbjöds den, blev en märkt person. Därmed hyllades inte vederbörande, utan räknades som skamlig. Således uppmuntrade Gud uppammandet av en fin och ädel anda, i stället för en anda av livegenskap och träldom.