Kapitel 321, 2. Arons synd, undfallenhet – Vi upprepar Arons synd, undfallenhet, när vi genast borde upptäcka det onda och tydligt påtala det, även om vi därmed försätter oss själva i bryderier, eftersom våra bevekelsegrunder kanske misstolkas. Vi får inte se på, medan en broder eller någon annan syndare i vår bekantskapskrets syndar. Denna försummelse, att modigt stå upp för sanningen, utgjorde Arons synd. Hade han formulerat sanningen tydligt, skulle guldkalven aldrig ha framställts. Samma anda, som kom honom att dra sig för att tillkännage hela sanningen av fruktan för, att han skulle såra någon, kom honom att falskeligen peka på kalven som en bild av Den, som tagit dem ut ur Egypten. Alltså leder det ena sveket till nästa (Brev 10, 1896). |