Kapitel 24En maning till tacksamhet, ödmjukhet och åtskillnad – Då Josuas liv närmade sig sitt slut, gick han igenom det förflutna av två skäl – för att förmå Guds Israel att känna tacksamhet för de påtagliga yttringarna för Guds närvaro under alla deras vandringar, och för att hos dem väcka ett ödmjukt sinne till skillnad mot deras orättmätiga muttranden och klagomål samt deras försummelse, att följa Guds uttryckliga vilja. Josua fortsätter med, att i de klaraste ordalag varna dem för omgivningens avgudadyrkan. De förmanades, att inte ha något att göra med avgudadyrkare, ej heller gifta sig med dem, eller att eljest utsätta sig för risken, att påverkas och fördärvas av deras styggelser. De råddes, att sky minsta tecken på ondska, att inte leka med synden, ty detta skulle leda raka spåret till överträdelse och ruin. Han visade dem, att ödeläggelse skulle bli frukten av avfall från Gud, och liksom Gud alltid höll Sina löften, skulle Han också troget fullfölja Sina hotelser (Brev 3, 1879). |