Häpnad, bävan och skräck fyllde Manoas hjärta; och han förmådde blott att utropa: ”’Nu måste vi dö eftersom vi har sett Gud.’” Men hans följeslagerska besatt mer tro, än han i detta allvarsmättade ögonblick. Hon påminde honom om, att det hade behagat Herren att anta deras offergåva, och att Han hade lovat dem en son, som skulle komma att befria Israel. Det var bevis för gillande, snarare än för vrede. Hade Herren haft för avsikt att döda dem, skulle Han inte ha gjort detta mirakel, ej heller gett dem ett löfte, som inte skulle gå i uppfyllelse, i fall de hade avlidit (The Signs of the Times, den 15. september, 1881).