Kapitel 251. En bild på förhållandet mellan ung och gammal – Samuels leverne från tidig barndom hade varit ett liv i fromhet och hängivenhet. Han hade överlämnats åt Elis omsorg i ungdomen, och det älskvärda hos hans sinnelag väckte den åldrige prästens varma tillgivenhet. Han var vänlig, givmild, flitig, lydig och vördsam. Skillnaden mellan den unge Samuels uppförande och prästens egna söners var tydlig, och Eli fann vila och lisa eller tröst i närvaron av skyddslingen. Det var ett enastående ting, att en så varm vänskap skulle förekomma mellan Eli, nationens högste fredsdomare, och det enkla barnet. Samuel var hjälpsam och tillgiven, och ingen far har älskat ett barn med större ömsinthet, än Eli älskade denne yngling. Då ålderdomens krämpor gjorde sig påminda för Eli, blev han smärtsamt varse sina egna söners hjärtskärande, nonchalanta, utsvävande liv. Alltså vände han sig till Samuel för tröst och stöd. |