Kapitel 1610, 11. David såg ödmjukhet som en nödvändighet – [Andra Samuelsbrevet 16:10, 11 anförs]. Han [David] medger alltså, inför folket och rikets högt uppsatta män, att det här är det straff, som Gud låtit drabba honom på grund av hans synd, vilken gett Herrens fiender anledning att häda; att den uppretade benjaminiten skulle få fullfölja sin del av det förutsagda straffet, och att om han uthärdade dessa saker med ödmjukhet, skulle Herren lindra hans plåga, och vända Simeis förbannelse till en välsignelse. David uppvisar ej andan hos en icke omvänd individ. Han visar, att han har vunnit erfarenheter i sitt religiösa liv. Han ger prov på en anda villig att finna sig i Guds tillrättavisning, och i förtroende vänder han sig till Honom som sin enda starkhet. Gud lönar Davids ödmjuka tillit till Honom, genom att omintetgöra Ahitofels råd, och genom att bevara hans liv (The Spirit of Prophecy 1:383). |