Dessa mäns efterkommande ärvde i hög utsträckning skickligheten, som hade bibringats förfäderna. Inom stammarna Juda och Dan förekom det män, som betraktades som särskilt ”kunniga” i svårare konsthantverk. Till en tid var männen i fråga ödmjuka och osjälviska; men stegvis, nästan omärkligt, förlorade de greppet om Gud och Hans sanning. De började att kräva högre lön på grund av sin överlägsna skicklighet. I vissa fall gick man med på deras önskemål, men oftast fann de med högre löneanspråk anställning i grannländerna. I stället för den ädla anda av självuppoffring, som hade kännetecknat deras lysande anfäder, närde de en begärets anda – de ville bara ha mer och mer. De tjänade hedniska kungar med sin gudagivna skicklighet, och vanärade sin Skapare.