Emellertid inträffade med tiden en förändring. Uppoffrandets anda förekom ej längre. Vid somliga av våra inrättningar höjdes ett fåtal medarbetares löner bortom allt sunt förnuft. Mottagarna av dessa löner påstod sig förtjäna mera lön, än andra på grund av sina överlägsna förmågor. Men vem hade gett dem deras talanger, deras förmåga? Ökningen i lön följdes av en ständig ökning i habegär, vilket är detsamma som avgudadyrkan, och stadigt försämrad andlighet. Fula ovanor vann fotfäste, och Gud vanärades. I sinnena hos många, som bevittnade fikandet efter ständigt högre löner uppstod det tvivel och otro. Främmande grundsatser, likt en ondskans surdeg, genomsyrade nästan hela skaran med troende. Många upphörde med, att förneka jaget, och ett flertal höll inne med sina tionden och gåvor.